liinasvedberg

5 år... Det är sjukt.

jag är snart 18 år och borde fatta bättre än att du aldrig kommer tillbaka, men det går inte att tänka så för mig.

För hur ska man någonsin kunna acceptera att ens allra, allra bästa vän är borta föralltid? det kan jag säga er, att det går inte att acceptera...

Du var så mycket mer än bara en farmor för mig, för det va dig jag delade allt med, glädje, skratt, ilska, sorg, allt!

Jag blir så arg, varför just du?! Du va den finaste människan med ett hjärta av rent guld! du pratade aldrig illa om någon, du var alltid glad och positiv in i det sista, Det är inte rättvist, inte rättvist alls...

Du är i mina tankar hela tiden och jag tänker alltid på hur himla mycket jag skulle vilja att du såg allt och var här med oss...

Det finns de stunder då jag verkligen behövt/behöver dig, och det gör mig så arg och ledsen av att veta att du inte kan vara här... För du var och kommer alltid vara den enda människan som verkligen förstod sig på mig och verkligen fick mig att känna mig, betydelsefull och speciell...

Som sagt jag är snart 18 och jag sitter fortfarande och väntar på att du ska komma tillbaka till oss, jag kommer aldrig kunna acceptera det här..

Mina tårar kan inte sluta rinna när jag tänker på dig eller pratar om dig, en stor bit från mitt hjärta försvann för 5 år sen och den biten kommer aldrig att komma tillbaka...

Det som finns kvar är alla våra minnen och sånna försvinner aldrig, men det är fortfarande för svårt att le åt dom, det gör för ont...

Farmor, även fast du inte är här med oss så ska du veta att jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket och fick jag en önskan, skulle den vara att du fick komma tillbaka hit.. det är min enda önskan...

"vi ska vara bästa vänner föralltid farmor" så sa jag till dig när jag precis lärt mig prata nästan och även fast det var länge sedan och saker och ting har förändrats, så stämmer det där fortfarande..